Nu när sommaren och friheten börjar lida mot sitt slut känns det väldigt länge sedan jag och madre var i älskade Kramfors och hälsade på alla vi tycker om så mycket där borta. Det känns också som att det var evigheter sedan jag satt på trappen efter skolan varje eftermiddag och kunde knappt bärja mig tills lovet var. Hur mycket jag njöt av den lilla solen som fanns, varje rast.

När jag tänker på hur det känns att börja "the reality" så att säga, känns lite för tidigt, än så länge. Men det är ändå alltid på något underligt sätt skönt med rutiner igen. Hur allt bara rullar på, vecka efter vecka, nästan lika dana allihopa. Fast jag gillar spontanitet, göra saker spontant.


Jag drömmer och drömmer, tänker och tänker. På något vis lyckas jag alltid uppleva otur i turen, eller tur i oturen. Tur i oturen, ja, det är ju tur det. Otur i turen, det är jag däremot trött på att